Vid en stor ek i skogen hade hon sitt hem. Hon var trygg i sin ensamhet. Här kunde hon höra moder jords puls, hennes hjärtslag.

Hon brukade sitta här och trumma och plötsligt blev hon ett med hela skapelsen. Trumslagen trollband djuren runt henne. Ett rådjur med sin kid brukade stå och titta när tonerna ljöd genom skogen. Det var så vackert och fridfullt. Här kunde hon gå in i sig själv, lyssna på vinden, själen.

Eken bjöd henne att kliva in, följa rötterna ner i underjorden. Där kunde hon möta sina kraftdjur och få vägledning. Hon lyssnade uppmärksamt på vad de hade att säga. På så sätt levde hon i ett med naturen och moder jord. 

Här råder vila.Inga skarpa färger, inget högt brus som hon hört fanns i stan. Färgerna var mjuka och dova, precis som hon ville ha det. 

Tids nog kommer andra tider men just nu är det här hon ska vara. Hon, ett barn av moder jord, ett med naturen.

/Karin