Vid en stor ek i skogen hade hon sitt hem. Hon var trygg i sin ensamhet. Här kunde hon höra moder jords puls, hennes hjärtslag.

Hon brukade sitta här och trumma och plötsligt blev hon ett med hela skapelsen. Trumslagen trollband djuren runt henne. Ett rådjur med sin kid brukade stå och titta när tonerna ljöd genom skogen. Det var så vackert och fridfullt. Här kunde hon gå in i sig själv, lyssna på vinden, själen.

Eken bjöd henne att kliva in, följa rötterna ner i underjorden. Där kunde hon möta sina kraftdjur och få vägledning. Hon lyssnade uppmärksamt på vad de hade att säga. På så sätt levde hon i ett med naturen och moder jord. 

Här råder vila.Inga skarpa färger, inget högt brus som hon hört fanns i stan. Färgerna var mjuka och dova, precis som hon ville ha det. 

Tids nog kommer andra tider men just nu är det här hon ska vara. Hon, ett barn av moder jord, ett med naturen.

/Karin

Om jag vore en kristall skulle jag vara en bergskristall. När man först ser den är den ganska anonym och intetsägande men när ljuset faller på den visar den sitt djup. Fylld av reflexer och strålar i regnbågens alla färger. Den har ett djup som inte syns vid första anblick. 

Jag har aldrig stuckit ut eller varit den man lägger märke till. Jag har anpassat mig efter andra och inte tagit plats. Tillslut ropade min själ på mig... kom igen, stå upp för den du är... visa alla dina sidor och våga stick ut och följ ditt hjärta. Nu går det inte längre att stå tillbaka. Jag låter ljuset lysa upp mig och min väg. Jag väljer min egen riktning och följer mitt livsuppdrag. Det är detta jag är ämnad att göra. Våga stråla, våga lysa upp. Jag slutar följa andra, de får gå sin egen väg. Jag är en ljusarbetare och du får gärna följa mig på vägen. Vill du gå en annan väg som är din sanning så är det så det är menat 🙏❤️

/Karin