OBS! långt inlägg

För ett år sedan hade jag en fantastisk dag, jag hade besök av en vän och vi gjorde byn, shoppade och kollade runt. Kom hem, stolt skickade jag en bild till en annan vän att jag hade gått över 9000 steg.

Jag satte mig ute vid poolen med en keso och banan, men kände för varje tugga att jag hade ont i käkarna, jag blev segare, tröttare, fick ont över axlarna och gick in, väl inne var jag så slut och kände igen känslan från  januari då jag fick åka ambulans med ett blodtryck på ca 182/120. Bad min vän ringa ambulans, satte mig i en fåtölj, såg ena ambulanskillen och sedan vaknade jag upp på natten på sjukhuset, helt förvirrad över var jag var. De berättade att jag hade haft hjärtinfarkt och hjärtattack samt dött men efter femte upplivningsförsöket hade de fått liv i mig för att operera in en stent.

Detta var något som jag aldrig trodde skulle hända mig, i efterhand förstod jag även mina kort för den dagen, men eftersom jag inte haft en vana att se liknande i korten så tänkte jag att det var annat. Men korten visade inte på död, och även om det var för några stunder jag var helt borta  gjorde jag en "Winchester" (endast fans av Supernatural fattar).

Idag, ett år senare är ännu mer tacksam över livet, som förändrats. Efter att ha tagit livet för givet var det en wake-up call, över nonchalans och inget ansvar för hur jag levde, syftar då på noll kondition, ohälsosam mat, godis, chips, öl som idag är utbytt till hälsosam mat och ibland tänker jag mer tillskott än föda. Tyvärr äter jag än så länge medicin, lite för feg för att våga släppa men målet finns. För ca en månad sedan upplevde jag en panikångest attack, vilket ledde till min tredje ambulans tur. 3 kardiologer som gjorde en test på mitt hjärta, rätt coolt, såg allt på skärmen, kontrastvätska, andra vätskor, peppade upp hjärtat (pulsen) till 140 och då först kunde jag se hur trött kamrarna blev. Men att ha sin kardiolog som sedan kommer in med tummarna upp och talar om att mitt hjärta är starkt, att jag är ett mirakel, det känns härligt.

Jag har fått frågan om jag upplevde och minns något när jag var död, ja, minnena kom allt eftersom, men det är inte första gången jag dött, detta var femte gången som jag varit i denna upplevelse, från 2 års ålder då jag av misstag fått i mig och blivit alkohol förgiftad (på ett hotell där ingen hade koll på mig som drack slattar från groggar). Från 5 års ålder då jag åt morfars hjärtmedicin eftersom han sa gott-gott när han tog sina tabletter så jag satte i mig nästan en hel burk. TBE:en som var en snabb död och tillbaka, och från ett kejsarsnitt där läkaren bedövade mina lungor och gick och fikade. Otaliga gånger har jag blivit magpumpad, vilket gör att jag klunkar när jag dricker vätska men det får vara en av mina charmiga egenskaper.

Medan jag var död fick jag lite mer svar på livet, på mitt liv, mina utmaningar vilket gav trygghet även om jag naturligtvis ibland blir rädd för att inte leva. För jag älskar mitt liv som Ylva, jag är inte rädd att dö, jag är rädd att missa livet, detta fantastiska liv fyllt av äventyr och kärlek. För mig blev inte detta något trauma eller en chock (nåja, några lätta stunder av oro att inte leva) utan en nystart.

Men alla starter har sina processer, nu känns det, denna årsdag som att jag är en ny omstrukturerad variant av mig själv. Jag sover mer än mina förut ca 5 timmar, jag vilar när jag har lust, jag har till och med mediterat. Jag är nöjd över min kost, dricker hydrovatten och rätt salt och alla tillskott samt varje dag lär jag mig mer om hjärtat, kolesterol och hur kroppen fungerar (fullständigt ointressant innan). Jag motionerar (hej och hå), har - 20kg kvar, förlorat 30 kg, innan var jag lat och fet nu är målet att inte pressa hjärtat med övervikt.

Jag är mer spansk i mina kostvanor, mycket havsmat, olivolja på typ allt, till och med grönsaker får jag i mig emellanåt som jag kämpat hela livet att motstå (men avskyr fortfarande salladsblad). Jag promenerar 5 -10 km om dagen, går hellre än tar bilen (typiskt spanjorer). Men ingen är fullkomlig, jag har en last, snus är ett gissel även om det mest är niktionfritt men att bryta en vana efter 50 är det är en utmaning.

Efter hjärtattacken, några veckor av noll energi, med en del funderingar om döden, fast jag har alltid funderat över döden, det enda som vi aldrig kommer ifrån, beställde jag en bok "Shit! I am dead", det var en journal att lämna efter till sina anhöriga, men det var massa sidor som var meningslösa och det som jag tyckte var viktigt fanns inte med, så jag skapade en egen.

Idag finns min nya bok att beställa på Amazon "Mitt liv-mitt arv",  min egen bok är min, men den du beställer är den bok som du skriver. Det är som en manual/journal, du skriver in dina önskningar efter din död, var dina närmaste finner ditt testamente, hur du vill ha din begravning men du skapar även en minnesbok med berättelser från ditt liv till dina efterkommande. Du finner rubriker där du fyller i dina uppgifter samt minnen. Den är inbunden för att vara mer en "riktig" bok, din bok om ditt liv, ditt arv.
Vill du se bilder av innehållet >>>

Förr eller förhoppningsvis senare lämnar vi alla livet, något som vi undviker att tänka på. Att skriva/fylla i en bok med viktiga ting (förutom lösenord) kan vara bara att lämna efter sig, kanske även en tröst för dem som läser berättelserna och medan vi skriver dem, minnen som skapar tacksamhet över livet.

Nu finns det dagar som inte är wow, utmaningar som vår själ har valt att vi ska utveckla i detta liv, de som troligast är de viktigaste, lite svårt sådana dagar att vara tacksam om vi inte är medvetna över att de är för vårt (själens) eget bästa. Får några år sedan var jag i Oregon, USA, gick en kurs för Neale Donald Walsch om döden, det bekräftade ännu mer mina tankar om att vi har valt hur länge vi ska leva men oftast är vi omedvetna om hur lång tid vi har för att vara i de rätta processerna.
På tal om Neale Donald Walsch (Samtal med Gud), jag har gått två helgkurser i USA för honom samt tre distanskurser, efter den första kursen skapade jag distanskursen "Spirituell Inspiration". Idag kan du boka den för 500:- (ord.pris 900:-)

Kanske ett allvarligt inlägg men det är inte menat utan mer inspiration över att älska livet, vara tacksam för alla stunder.

Nu är det påskvecka, fascinerade här i Spanien med alla processioner, förr bestod mina påskveckor av kalas och massor av godis, det som jag nu unnar mig att vara utan. Jag hoppas att du är klokare än mig, att du äter nyttigheter istället för massvis med socker och färdig mat, att du rör på dig även om du inte åker skidor på någon ort under påskveckan. Jag hoppas även att du älskar dig själv och ditt liv.